Det har gått fem år och fyra månader.
Sorgen har fått en annan färg.
Jag har lyft mig från skugglivet.
Annat var det 2021.
Det var då jag såg Tony försvinna bort.
Han tog sikte på andra stranden och bad om hjälp. Men jag kunde inte knuffa honom över kanten, jag höll fast och tillsammans formulerade vi vikten av att kunna få assisterad hjälp att dö när tiden var kommen. Han ville inte åka till Schweiz, det ansåg han var ovärdigt. Och jag förstår honom innerligt, hans trygghet fanns i hemmets väggar på en kulle i skogen.
Där levde vi, sida vid sida, men på väg bort.
Skuldkänslorna var ömsesidiga.
Hans skuld malde för att han skulle överge sin familj.
Mina gnagde för att jag fick leva.
Kanske hade skuldkänslorna klöst ännu större sår i min själ om det inte var jag som vårdade, för när jag tjatade om kortisontabletter och försökte tolka blodvärden hit och cancermarkörer dit tog jag även hand om mig själv. I görandet fanns lindring. Det är när man inget alls kan göra som sorgen skär genom pansar.
Men jag kommer alltid att tvivla.
För älskar man någon kommer man i evig tid fråga sig om man kunde ha gjort mer. Man kommer alltid undra om man var tillräcklig. Jag oroade mig för att jag tänkte för mycket på mig själv, att jag krävde uppmärksamhet och kärlek av Tony, när det var han som dukade under. Hur kunde jag ens kliva fram på den arenan där huvudpersonen var given?
Han som skulle dö hade fullt upp med att leva.
Och jag hade fokus på att han skulle ryckas bort från mig.
Kanske är det just de olika perspektiven som är svårast att hantera. Tony köpte nya verktyg och planerade för nya projekt, jag undrade i tysthet vem som skulle hantera centrumborren när han var borta. Det hände att jag hittade en framkomlig väg, men lika ofta drabbades jag av sorgväntans paralys. Det var då jag gick till skogs och lät tallens sträva bark gräva djupa fåror i min kind.
Tänk om jag hade kunnat släppa tankarna på ”sedan”. Tänk om jag hade kunnat marinera mina funderingar i liv istället för död. Tänk om jag hade kunnat lindra min smärta med en dos förnekelse. Då hade jag och Tony vandrat mer sida vid sida, istället för bort från varandra.
Men hallå!
Nu måste jag protestera.
Vi fanns för varandra. Vi andades genom svärtans tsunami, bar varandra när förtvivlan slet oss i stycken. Aldrig har jag legat så tätt intill en annan människa i så många timmar, dagar. Ordlöst tog vi oss igenom förtvivlan och lyckades hitta en glipa i gardinen där solen försiktigt berättade att en ny dag hade börjat.
Vi var älskande som förberedde oss för livets svåraste uppgift, att ta farväl.
Även det svåraste visade sig vara möjlig att leva med.