När jag tänker tillbaka ser jag tydligt hur dagboken räddade mig undan sorgväntans djupaste dalar.
Dagboken blev min vän när min sambo Tony sakta åts upp av de där förbannade cancercellerna.
När jag hamrade ner orden i datorn var det som att jag skrev om en annan kvinna och en annan man. De hade drag av oss, det ska inte förnekas, men jag skapade en skönlitterär värld där jag kunde se dem utifrån.
När Tony hulkade i illamående satt jag i rummet intill och gestaltade denna brutala värld. Jag knackade på badrumsdörren, frågade om jag kunde göra något och tog med mig hans nej till datorn – och fortsatte att skriva.
Tårarna svämmade över när jag tecknade det helvete som hade blivit vår vardag. Samtidigt gled jag iväg till en annan värld, jag berättade om en annan kvinna och en annan man. Om hur de famlade mellan läkarbesök och cancerceller som löpte amok. Om hur årstidsväxlingarna obönhörligen slet dem isär, men också om hur de förverkligade drömmar.
Jag roade mig en stund med mina ord innan jag knackade på badrumsdörren igen i förhoppningen att bli insläppt. Hans återkommande ”nej!” var som en känslomässig örfil och jag tog min skam över att leva och fortsatte att skapa en parallell värld.
Dagboken blev en plats där jag ogenerat vågade känna efter. En avfallskvarn, kanske, men främst en paus. Dagboken fick lyssna till hur jag brottades med vår relation, som inte alltid var enkel. Jag undrade om man får vara arg på någon som ska dö. Jag törstade efter bekräftelse, jag behövde bli sedd. Jag var så tacksam över att jag fick leva. Och kände skuld just därför. Jag missförstod Tonys kroppsspråk, trodde att han var besviken på mig när läkaren just hade ringt med ett dystert besked.
Varför sa han inget om det svåra samtalet med doktorn?
Varför sprang jag till skogs med mitt känslotrassel?
Varför kunde det vara så himla svårt att kommunicera?
Jo, för att vi var lika mycket människor efter som före den dödliga diagnosen. Vi hade båda byggt ogenomträngliga murar, tills tiden med all tydlighet visade att den var utmätt. Då tog vi varsin bräcka och högg tills bara högar av bråte återstod. Vi sopade det under sängen och kröp in i varandras famnar.
Där stannade vi.
Vi levde!
Och varje minut tillsammans var värt kampen.
Om jag inte hade berättat allt det här för min dagbok hade jag inte kommit ihåg. Och hade några diffusa minnen poppat upp hade jag tvivlat. Tänkt att så där kunde det väl inte ha varit, så där sa vi väl aldrig och hur i hela världen kunde väntanssorgen ha blivit vår vardag.
Och alla skratt som trängde undan förtvivlan, var de på riktigt eller bara en postum tröst?
När jag ser orden som brer ut sig över hundratals dagbokssidor förstår jag att jag överlevde det omöjliga. Människan är en förunderlig varelse, som har så mycket att ge när livet bjuder motstånd. Visst kan man vara nära att ge upp, men samtidigt beredd att kämpa för den man älskar, för det man tror på.
Ett och ett halvt år efter Tonys död plockade jag fram dagboken och hittade en berättelse om kärlek som är värd att dela. Och fem år efter hans död blev det romanen ”Tills du slutar andas”.
Tack vare författandet har jag bearbetat sorgen tusenfalt. Den drabbar fortfarande, överraskande och ibland brutalt. Men den drar sig snabbare tillbaka.
Jag har öppnat dörren mot framtiden, jag kan känna längtan igen.