Välkomna tårarna. Sorg är världens mest normala reaktion på förlust men också den mest försummade känslan. Sorg är uteslutande känslor och kan inte läkas genom intellektuella övningar – man måste få vara ledsen, man behöver bearbeta och läka känslorna.
Sorg slukar energi. Den äter kraften så man rör sig långsamt, andas ytligt, magrar, tänker trögt. Man ser tvättkorgen svämma över, men vet inte hur man ska lösa det. Man ser blommorna skrika efter vatten, men förstår ändå inte vad man ska göra. Man ser att människor vill väl, men hör inte deras röster. Med andra ord: man lever i en helt exceptionell situation och det går inte att förvänta sig att något ska vara som vanligt.
Välj projekten med omsorg. Jobbar man kan det vara det enda man mäktar med. Passar man barnbarnen får man gå raka vägen hem och sova. Städa får man göra en annan dag, eller ännu hellre be någon annan göra det.
Vanlighet ger struktur. Att behöva gå upp på morgonen, le mot grannarna, säga att det ändå är ganska bra. I den mörkaste sorg finns det ljus, välkomna de stunderna. Men låtsas lagom.
Sjukskrivning kan vara en gåva, inte för att sorg är en sjukdom men omständigheterna kan vara sådana att man inte mäktar arbeta. Kanske har man vårdat sin partner till slutet, kanske har man inte sovit ordentligt på ett halvår. Gå om möjligt ner på deltid eller återhämta dig med en paus från arbetslivet.
När energilösheten är total kan det (om inte förr) vara dags att bearbeta sorgen mer aktivt (för tiden läker inte sorg, om någon har hört det). Det finns allt från samtalsgrupper inom olika trossamfund och sekulära sammanhang som Humanisterna till terapeuter och Svenska institutet för sorgbearbetning.
Hjärtat är expanderbart. Det går att älska igen. En dag.