Trots allt, vi fanns för varandra.
Jag är inte en särskilt god människa.
Bara en helt vanlig anhörig, som ville väl, som gjorde fel, som sade dumma saker, och snälla också.
Men det skulle ha varit så oändligt skönt om jag i samma stund som läkaren uttalade de där grymma orden blev god, tålmodig, snäll, icke-krävande. En människa som leende mötte motgångar, som la huvudet på sned när giftpilar for genom luften, som stoiskt tog sig an livets utmaningar.
Då skulle det ha känts bättre.
Eller?
Men bara för att ena parten i en relation får veta att tiden är utmätt, blir inte relationen enklare. Bara för att en sjukdom inom kort kommer ta ena partens liv, upphör inte skav och konflikter. Vi fortsatte att vara människor, med våra bra och mindre bra sidor. Vi satte plåster på såren, vi sa ifrån, vi försonades, de vassa konturerna blev mjukare.
Jag är bara en helt vanlig anhörig, som ville väl, som gjorde fel, som sade dumma saker, och snälla också. En helt vanlig anhörig med skuldkänslor för att jag inte räckte till, men också med kärlek som lappade svärtan, som tröstade, vårdade.
Och som älskade tills döden skiljde oss åt.